För några dagar sedan var jag i vanlig ordning över hos grannen för att hämta hem våran rymningbenägna son ( ;-) )...och i vanlig ordning ville han inte med hem. Efter en stunds tjat hade vi äntligen kommit ut till Lukas cykel... Lite smått irriterad ber jag honom att ta sin cykel och cykla hem den... Han fibblar lite fumligt med ena handen i sin byxficka och när jag precis ska säga till honom igen tar han upp en vit sten som han ger till mig...
-Mamma, till dig...hjärta!
Jag kom av mig helt...vad var det som han sa..hjärta? var den till mig? vart hade han hittat den?... tittade på stenen igen.. ja men visst såg den ut som ett hjärta...
Det är stunder som dessa som man aldrig glömmer!!!
Nu ligger stenen fint på hyllan i vardagsrummet... :-)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar