Stolt mamma, trots tonårsförvirring!

Känner mig smått chockad men samtidigt stolt!
För en stund sedan ringde Pontus (han är hos sin pappa) och ville "bara" kolla vad jag gjorde. Han är skolledig idag och hade lite tråkigt.. dessutom så stekte han pannkakor efter ett recept som han hittat på Internet!!!
Trodde att tonåringar är helt urfunktion under en tid, men det finns stunder där man som mamma ser skymten av det man försöker lära sin tonåring.
Det värmer gott att han trots tonårsförvirring kan tänka själv och ta ansvar för sitt välmående!

Jag vänjer mig nog aldrig...

När Pontus var liten och gjorde sig illa tröstade jag mig med att det nog blir bättre när han blir större.. men nu undrar jag...
Igår kom han hem och sa lite försiktigt att han ville vissa mig något... killen hade skrapat upp ena  överarmen och en bit av ryggen. Vad hade han gjort? Jodå, han hade fått för sig att hoppa från en halvstor sten till en gren, som givetvis inte höll och han föll i backen, han landade tydligen på/i en taggbuske...:(

Såret med taggen i.... 

Det blev till att försöka plocka bort en ganska stor tagg som fastnat och att tvätta rent alla sår...
Imorse kom han och visade ytterligare en sår med en tagg i..

Det verkar aldrig ta slut.. Kan det va så att anledningen till att ett barn gör sig illa inte enbart beror på att dom är små och inte hunnit träna upp motoriken? Kan oräddhet vara en orsak? Eller brist på konsekvenstänk?... Oavsett vilket vänjer jag mig nog aldrig vid att han gör sig illa. Tur att jag inte är känslig för blod och dyligt.